Det är knappt man mäktar med

Just nu känns det så ovidkommande att dela med sig av händelser här på Öland som kan kan synas så triviala att de inte ens är viktiga att nämna. På mindre än ett stenkast vårt vår land rasar kriget och människor flyr för att rädda sina liv, men vad händer med alla som inte kan eller har möjlighet att ge sig iväg. Det känns så overkligt att detta pågår just nu i ett av våra grannländer som har kämpar för sin demokrati och frihet, måtte vi aldrig behöva uppleva något liknade. Det är till och med svårt att glädjas över blåsipporna som jag hittade i Nunnedalen häromdagen, jag körde halva Öland runt för att få en skymt av tranorna som någon hade sett här på ön men inte en trana i sikte inte någon annan fågel heller. I stället för att skåda i skyn så fick jag rikta blicken på marken och där bland löv och grenar tittade de små vackra blommorna upp, för att påminna om att våren är på gång men framför allt ge en tro på en framtid med lika rättigheter för oss alla.