Det kunde varit jag

Idag skriver jag det kanske viktigaste inlägget någonsin, mina tidigare inlägg framstår i jämförelse som bagateller och kan te sig tämligen meningslösa. Men det är väl det som är livet. Det går i en rasande fart för att sedan i ett enda dråpslag förändras och vardagen blir aldrig någonsin densamma men det kan bli bra det också. För min bror förändrades livet radikalt från den ena dagen till den andra en vårdag 2015. Han fick en kraftig Stroke med resultat att han fick svårt att gå, tala och klara sig själv. Var 20:e minut får någon i Sverige Stroke och Stroke är en av våra största folksjukdomar. Akutvården är fantastisk, han fick all den behandling han behövde. Eftervården på Rehab i Växjö var också helt fantastisk. Därefter kommer vardagen och då blir det inte lika lätt att vara förändrad och inte kunna göra sin stämma hörd. Det är här anhöriga måste stiga in och kämpa för ens syskon, föräldrar, make/maka eller sambo skall få ett så drägligt liv som möjligt. . Jag har skrivit en artikel i Strokeförbundets tidning - Strokekontakt om hur vi har haft det och vad vi har fått kämpa för. Det är inte alltid så lätt att veta vilka rättigheter man har och vad man skall kämpa för, men en sak är säker och det är att ge aldrig upp utan fortsätt kämpa för ett anständigt liv.