Bland kobbar och skär

Det börjar dra ihop sig till seglats med vår kära Alma. Ibland alla mina foto finns ett gigantiskt antal bilder på kobbar och skär. Det händer något med sinnebilden när ögat når de mjuka böljande kullarna . Det spelar ingen roll om det är på västkusten eller på ostkusten. Det är något vilsamt över det hela. Det är fantastiskt att få möjlighet att kryssa mellan de vind -och havs slipade bergsknallarna och när sedan havet ligger som en spegel och försiktigt tränger sig in bland skrevorna då blir man nästan ett med naturen. Tittar sedan solen fram på himlen, ja då finns det inte mycket som slår upplevelsen.