Tiden går men vännerna består

Ett kanske klyschigt ordspråk, men stämmer väl in på oss och åren mellan 1976 och 2018 känns som en evighet, men när sedan mötet mellan vännerna från de tre åren vi tillbringade på lärarhögskolan i Växjö plötsligt blir ett fysiskt möte, ja då är vi snabbt tillbaka lite drygt 40 år i tiden. Det är minnen som bubblar upp i strid ström. Vi har väl sagt så många gånger att vi skall träffas men på något sätt kommer livet emellan. Fast bättre sent än aldrig och nu gjorde vi slag i slag och träffades här på ett Öland i höstskrud. Vi var fyra tjejer som gick mellanstadielinjen som det hette då och en tjej som utbildade sig till fritidspedagog och sedan gymnastikdirektör som hängde i veckorna. ( en av tjejerna kunde tyvärr inte vara med) Det var härliga minnen som dök upp, allt från alla lärare som vi hade, resorna till Italien och vårt möte med Påven Johannes den 2:e framför Peterskyrkan och det lilla pittoreska samhället Bognor Regis utmed Englands sydkust För att inte tala om alla Bulta danser som frekvent besöktes av gänget, (där jag för övrigt träffad min blivande make). Ett par dagar i veckan ( ja det kanske bara var en dag/ vecka) besökte vi simhallen och simmade några hundra meter innan det blev gemensam frukost hos Ewa och Lotta, och allt detta innan första föreläsningen på dagen.  Gissa om det var svårt att hålla sig vaken under första passet.Tänk vas snabbt det än då går att förflytta sig mellan nutid och dåtid och härliga, roliga minnen som finns kvar. Mycket snack och skratt blev det och lite seightseing på vårt vackra Öland. En mini promenad på alvaret hann vi med  innan mina vänner styrda kosan hem igen.