Fågelskådning i skyn

Det där med att vara fågelskådare det är minsann inte lätt, för att inte tala om att försöka fånga dem på bild, när de hela tiden följer med vindarna i olika riktningar. Just när man tycker att skärpan verkar vara optimal, ja då är fågeln på väg åt ett annat håll och det blir en suddig bild istället för den där bilden som man ser framför sig med klara skarpa färger, fast vad katten, det är ändå upplevelsen av att se de mäktiga örnarna högt uppe i skyn spanande och på jakt efter något byte, det där med den enas bröd och den andras död. I går hörde vi ett infernaliskt skrikande från en fågel som flög fram och tillbaka över husknutarna och så med ens sitter den med högburet huvud på gräsmattan och skriker för full hals och då kommer sex små ulltussar springande med sina stora klor i förhållande till sin kropp från ingenstans och följer den skrikande mamman som tar täten med de små liven på släptåg. Det var tofsvipan som var ute och vallade sina ungar. Jag kanske skall nöja mig med att titta på fåglarna i kikaren fortsättningsvis, lite enklare ...