Hur närgången får man bli ?

Jag älskar att krypa nära och in blommor och växters absolut innersta, för man vet aldrig vad man kan hitta. Kan det vara så hos oss människor också vi vet aldrig vad som gömmer sig i en medmänniskas inre. Nu är det klart inte så lätt att fota en människas inre och vara så närgången att linsen åker in i örat det kanske inte är så populärt. Men att få komma så nära det går in bland ståndare och pistiller är väldigt fascinerande, och emellanåt har man tur och lyckas fånga ögonblicket på ett foto. Det är inte alltid det blir som man tänkt sig en liten skakning och så är bilden med ens lite suddig. Påtal om att vara närgången, när vi var hos svägerskan och svågern i Varberg hade vi verkligen en närgången gynnare. Han/hon fullkomligt tittade ut oss, vi på insidan och han/hon på utsidan och det var inte bara en gång vi blev uttittade nej, den här truten hade nog mer än gärna tagit steget in och deltagit i fikastunden. Vi var i allafall tacksamma att det inte var hästen som var på väg in.