Över stock och sten

Ja det blev det verkligen i ordets rätta bemärkelse i går . Solen strålade så där härligt från den klarblåa himlen och värmde på så där lagom skönt för en cykeltur. Vi tog vår vanliga rutt norr över mot Stora Rör som i vanliga fall brukar vara ett riktigt blåshål men nu låg hamnen så fint stilla och fint och bara någon liten krusning på havet, en och annan fågelskådare spanade mot fågelsträcken ut över sundet. Därefter började styrketräningen med cykel, vi brukar ta den lilla stigen utmed havet mot Ekerum för att sedan vända upp mot Rällaskogen. Det var här styrkelyften började, det var omkullvälta träd överallt och var de inte omkullvälta så hängde de likt portaler över cykelstigen. Det bästa av allt var iallafall att stigarna kantades av vårens första blåsippor som stod där i grupper och vände sina kronblad mot solen. Så det blev en riktigt fin cykelupplevelse bland blommor och blad och jag plockade årets första vitsippor dessutom fick vi lite extra styrketräning.

Tranedagen

…..eller våffeldagen eller Vårfru dagen eller Marie bebådelsedag, ja kärt barn har många namn. När jag var liten firade vi alltid tranedagen och den traditionen tog jag med till mina barn som sedan fört den vidare till sina barn. Det gällde att hänga upp den största strumpan man hade för på morgonen hade tranan varit på besök och fyllt strumpan med godis. Om jag har förstått det hela så är det lokal tradition från Småland, Öland och Blekinge så när man pratar med människor från västkusten så är de helt oförstående och fattar knappt vad man pratar om. Sen har vi då Vårfrudagen då jungfru Marie fick budet av ärkeängeln Gabriel att hon var havande, ja så fick man veta att man var gravid på den tiden. Vårfru dagen blev senare Våffeldagen så idag är det fritt fram att mumsa i sig våfflor av alla de slag. Jag missade att hänga strumpa i natt så tranan har inte varit hos mig , så det får väl bli ett glas rött till fredagsmyset istället.

Åter till havet

Vi lämnade ett vintrigt Sälen där snöflingorna dalade ner på solstolarna men töade lika snabbt som de landade på marken. Vädret går det verkligen inte att klaga på, vi har haft strålande solsken och relativt varmt under hela vistelsen. Men nu var det dags att återvända söderut till barmark och öppet hav. Så i går satt vi mest i bilen hela dagen och fick följa snögränsens söder ut. Så fort vi kom tillbaka till Öland tog vi en promenad ner till havet för att få se hur solen går ner i väster, det är något viss med hav även om det bara är är ett litet sund på ena sidan av ön. När vi stod där och spanade så dök det upp en farkost som inte hör till vanligheten att vi se i sundet, visst det händer titt som tätt men det blir en påminnelse om världsläget.

Mot nya vidder

Vi hade tänkt att vi skulle utforska skidvägen upp mot Storfjällsgraven via skidor den här gången istället för skotertaxi som vi tog i lördags. Solen strålade som den har gjort i stort sett under hel mars, så det var bara att packa fika ryggan och valla på skidorna och ge sig i väg. Det blev inte riktigt som vi tänkt oss den här gången, spåren var illa tilltygade av de varma solstrålarna och i skuggpartiet var det isgata, så vi tog oss en bit upp för den 4 km långa uppförsbacken med vetskap om att det var branta nedförsbackar tillbaka där det gällde att ploga eller som de flesta skidåkarna i vår ålder, de tog helt sonika av sig skidorna och gick ner och det gjorde jag också, det är verkligen ingen bra idé att utsätta sina dålig knä för den plogbehandlingen. Det bästa i kråksången var att vi kunde placera oss på en härlig platt plats med fjället framför ögonen och kaffet i högsta hugg, det är livet på en pinne det.

Upp på fjället

1951 invigdes Sälens äldsta fjällcafé, den är placerad i en så kallad grav mellan Storfjället och Mellanfjället och där ute i fjällvärlden ligger Storfjällsgraven med den vackra värmestugan och det mysiga caféet. Det låter som en andäktigt plats och det kan man väl säga på sätt och vis att det är, dess karga miljö omsluten av fjällen gör den till en stillsam anhalt. För den riktigt entusiastiske skidåkaren går det väldigt bra att skida de 4 km långa spåren från Gammelgården rakt upp till Storfjällsgraven, väl värt mödan sa alla som kom lite rosiga och törstiga upp till caféet för att njuta av den vackra utsikten men kanske framför allt för de nygräddade våfflorna med grädde och hjortronsylt och till det varm choklad med vispgrädde. Vårt sällskap lyxade till det och vi tog skotertaxi hela vägen upp och ner och det var en väldigt trevlig tur där bak på släden. För den riktigt entusiastiska fjällmänniskan  finns det även möjlighet att får styra ett helt hundspann med åtta dragdjur på de slingrande pisterna upp på berget. Vi fick en fantastisk stund där i solen med gott fika innan det var dags att hoppa i släden igen för färden neråt igen och hade vi varit lite uppmärksamma uppe i graven så kanske vi hade fått se Björnen som har sitt idé någonstans däromkring, men det får bli en annan safaritur.

Ömsom tö ömsom snö

Ja visst är det så, det milda vädret tar ordentligt på snön i skidspåren. Hittills har vi haft fantastiska spår men det går inte att trolla med knäna när blidvädret sätter in. Förarna av både Pistmaskinerna och spårmaskinerna gör allt vad de kan för att hålla backarna och spåren i supertrim. Som tur så går det iallafall att åka i spåren även om de blir lite sliddriga framåt eftermiddagen. I går kväll kom det dessutom ett par centimeter snö som förhoppningsvis räddar spåren ett tag till. En sak är säker och inte att förminska och det är solen och värmen, det är så härlig att slippa frysa om händer och tår och inte vara påpälsad upp över öronen innan värmen har spridit sig genom kropp och fått upp ångan, för vad kan vara bättre än att stilla skida fram med solen i ansiktet och tystnaden bland vajande granar och få känna sig som en riktigt hurtbulle.

I går fick vi en kurs som heter duga

Granne med oss bor ett gäng ungdomar som är på skidtur. De går på olika skidgymnasium och satsar allt på att lyckas i slalom, storslalom störtlopp och allt vad det heter. De ger sig i väg tidigt på morgon för att tävla i Stöten och i Kläppen, de stora väskorna är packade och i vardera hand har de minst två par skidor. När de kommer tillbaka framåt eftermiddagen då åker valla utrustningen fram. Strykjärnet eller vad det heter på skidsporten ryker av värme när belaget lagts på och stålkanterna skall slipas allt för att det skall vara så perfekt som möjligt, därefter ställs skidorna in och för nattförvaring. Allt får de göra själva, vi pratade med en av skidåkarna och det är verkligen ingen dans på rosor eller glida fram på en räkmacka. Allt får de betala ur egen ficka, allmänningsavgift, liftkort, boende och mat och dessutom får de stå för sina resor. Det är riktigt imponerande att se hur de brinner för att lyckas. Vi tog oss till Stöten för att vara åskådare när de forsar fram i pisterna, så roligt att se tävlingarna i verkligheten, och det är nog ingen tvekan om att vi snart få se några av dem i främsta eliten i Sverige.