Vi tar vägen ner till havet

Det är något visst med orörd natur och i synnerhet orörd snö. Det enda som stör det böljande snötäcket är spår av rådjur och hare och så kanske snöskrapan som gör vägarna framkomliga. Det är meditativt att i stillhet stanna upp och spana ut över havet en dag som den här, när isflaken sakta rör sig i ett följsamt och inkännande av vattnets rörelser. Det är nästan hissnande att tänka att det är här vi brukar svalka av oss under varma sommardagar och stranden som nu ligger tom och öde brukar vara fylld av skrattande barn och soldyrkande badgäster och ännu mer hissnande kanske tanken är att om tre månader är det återigen igen dags att hoppa ner i böljande den blå om man nu gillar att bad när temperaturen är 16 grader.