Sorgen är outhärdlig

Min fina bror har lämnat oss i outhärdlig sorg och saknad. I går orkade kroppen inte kämpa mer utan han somnade in stilla och fint, det har varit åtta år av berg och dalbanan och frågan jag ställt mig så många gånger hur mycket orkar en människa innan man klappar ihop totalt. Det är drygt åtta år sedan stroken slog till utan förvarning och gjorde hans halva kropp förlamad och den ilskna proppen tog talet med sig. Han lyckades konversera med hjälp av tre ord, ja nej och fan. Jag behöver hundratals ord för att uttrycka mig, du Peter hade tre. Alla kondoleanser som jag har fått vittnar om vilken fantastisk människa min storebror var, han ställde upp för alla och en var och hade alltid en hjälpande hand där det behövdes och ett hjärta stort så att alla kände sig sedda och uppskattade. Jag har nu kopplat på autopiloten för att ta mig igenom den här tunga tiden och känslostormarnas bergochdalbana strömmar i kroppen och tankarna far hit och dit och till sist kommer de hemska orden Aldrig mer….