Åter i Sälen

Så har vi då tagit oss genom Vildmarksvägen från Strömsund via Vilhelmina, Stekenjokkplatån, Gäddede och åter till Strömsund en fantastisk resa med vacker natur, snö, regn och rusk men också underbart sommarväder det är väl det vårt vackra land avlånga land erbjuder. Vi har pausat resan några dagar i Sälen och här är det lugnet före storman inför midsommarhelgen. Eftersom liftarna inte är öppna för sommarsäsongen ännu så tog vi oss ner till Lima för att cykla där i deras fina MTB spår en trevlig liten tur på 7 km i skog och mark bland singletrack, stubbar och stenar men också på skogsvägar, vi tog en liten extra sväng för att titta på hur Västerdalälven forsar fram men den lilla extra rundan skulle vi inte taget för som i ett trollslag vräkte regnet ner på oss, efter det var det skönt att komma hem till en varm och go bastu.

Hällingsåfallet utanför Gäddede

Sista vattenfallet på resan Hällingsåfallet utanför Gäddede är ett dramatiskt fall,  Hällingsån kastar sig ner 42–43 meter och mynnar i Sveriges längsta vattenfyllda kanjon, hela 800 meter lång. När luftfuktigheten är hög bildas dimma och ofta regnbågar i forsdimman, vilket bidrar till det nästan magiska ljuset och känslan. Området är skyddat som naturreservat och Natura 2000‑område och hyser ovanliga mossor och lavar som trivs i det fuktiga mikroklimatet. En bred, välspångad gångväg leder från parkeringen till en utsiktsplattform ovanför fallet så står det i faktarutan, men om stigen är så välspångad var väl lite si och så men helt klart värt ett besök.Om man väljer att besöka Hllingsåfallet under vintern sägs det att fallet bildar imponerande isskulptur och bäddar in kanjonen i kristall. Ljudet är fullkomligt öronbedövande, när vattenmassorna kastas ut för den branta bergväggen.  Hällingsåfallet räknas som det fjärde högsta vattenfallet i Sverige och bjuder på en spektakulär upplevelse året om .

Dagen D då vi skulle köra över Stekenjokk platån

Stekenjokkplatån är ett av Sveriges mest storslagna fjällandskap vägen slingrar sig över kalfjället på nästan 900 meters höjd. Här breder vidderna ut sig så långt ögat når – det är ett landskap av stillhet, vind och renskötsel. Vägen som korsar platån är en del av Vildmarksvägen, Sveriges högst belägna asfalterade väg, och den håller stängt större delen av året på grund av extrema snömängder. När plogbilarna påbörjar arbetet i maj möts de ofta av upp till sju meter djup snö – väggar av vitt som tornar upp sig längs vägen. Den 6 juni kl 12:00, när vägen öppnas kör man genom en nästan sagolik snökorridor där sommaren ännu väntar på att ta vid. Själva vägsträckan över Stekenjokk är omkring tre till fyra mil lång men känslan av att ha vinterlandskap. Trots vägens höjd och det karga klimatet lockar området varje år tusentals besökare som vill uppleva fjällens dramatik från bilfönstret eller till fots. Här finns inga träd, bara himmel, sten och vidsträckta myrar där renarna ofta strövar fritt. Att resa över Stekenjokk är som att köra genom ett levande vykort – kort, men oförglömligt. När vi började närma oss platån sjönk temperaturen till 3 grader och regnet strilade ymnigt ner från de tunga molnen men vackert var det ändå.

På väg till Stekenjokk

Vi lämnade Vilhelmina och värmen får man väl säga för varje kilometer vi färdades mot Stekenjokk desto kallare blev det men det var bara att pälsa på sig lite extra för alla vattenfall utmed vägen ville man absolut inte missa. Det är något visst med vatten som fullkomligt rusar ner från branta bergväggar eller fall som rinner likt dimmor utmed blankputsade stenar. Det kanske mest spektakulära vattenfallet är nog Trappstegsforsen- det är vattnet i Kultsjöån som faller över naturliga nivåskillnader där fallhöjden är ca 10 meter över en sträcka på hundratals meter. Ja där skulle man kunna stå och titta hur länge som helst men det var dags för lunch så vi stannade till vid ett ställe utmed vägen och där serverades Sovaspasta, vi frågade kyparen lite försynt vad det kunde vara och han tittade på oss som om vi kom från månen och på norrländskt manér- lång tystnad sen kom svaret det är ren och pasta. Så klart vad skulle det annars vara om inte ren. Vi inväntade klockslaget 12:00 då Sveriges högst belägna asfalterade väg som går över Stekenjokkplatån öppnade för säsongen.

Cykla i Vilhelmina

Cykel är perfekt när man vill utförska en by, stad eller bara omgivningen där man bor. Vi körde från Strömsund efter att ha beskådat Dunderklumpen som står staty i hembygdsparken till Vilhelmina, väl framme så tog vi cyklarna och cyklade utmed Volgsjön ett par km norr ut till Bergmans Fisk. En fantastisk restaurang med magiska delikatesser som ren, björn och så fisk såklart, efter en tre rätters lunch cyklade vi tillbaka och utforskade vi Vilhelmina kyrkstad. De vackra husen byggdes och ägdes av socknens bönder eftersom Vilhelmina hade blivit kyrkplats för hela socknen behövde byborna någonstans att bo när det var kyrkhelger och husen blev övernattningsbostäder, husen fick namn efter kända profiler bland invånarna så vad sägs om Steg-Börnns, Brasa-Kajsa och Lykttändare - Bergvall. Ja, det var en fin liten stad i staden.

Från Mannaminne till Rotsidan

Rotsidan är ett naturreservat och kuststräcka i Nordingrå, Höga Kusten  kanske mest känt för sin dramatiskt vackra, släta rapakivimgranithällar som bildades för 1,5 miljoner år sedan och som sluttar ner mot havet. Den 4 km långa kuststräckan mellan Barsta och Fällsvikshamn som är ett av de mest besökta platserna längs Höga Kusten. De lena hällarna är lätta att gå på eller bara sitta ner på de varma stenarna om solen skiner och värmer upp dem, men se upp för de mäktiga dyningarna som rullar in från öppet hav. Det var så stillsamt och lite meditativt att förflytta sig mellan hällarna och de stora stenblocken. Vi träffade på ett par vandrare som hade fötterna i det iskalla havet men de tyckte att det var svalkande efter 1 mils vandring.

Mannaminne i Nordingrå

Vissa kallar Mannaminne för “ett museum över mänskligheten” eller “ett museum utan röd tråd” lite på skämt. Mannaminne är ett mycket speciellt och omtalat ställe i Nordingrå, Höga Kusten – både ett museum och en konstnärlig livsgärning. Konstnären Anders Åberg som är känd från bl.a. bokillustrationer och konstnärliga miljöer grundade Mannaminne 1980. Han byggde upp det tillsammans med sin fru Barbro och med hjälp av vänner, hantverkare och entusiaster. Hans vision var att skapa en plats där kultur, natur och teknik skulle mötas. Det är inte utan att man blir lite smått fundersamt över denna gigantiska samling av gamla spårvagnar, båtar, traktorer, skrivmaskiner och telefoner genom tiderna. Det man kan fråga sig är hur i hela  friden alla föremålen kommit på plats i Mannaminne om man nu kan kalla flygplanet Draken ett föremål.