Årets absolut viktigaste dag

Är det någon dag som du skall gör din röst hörd så är det i dag, det är alla svenska medborgares rättigheter och skyldigheter att ta sig till vallokalen och lägga sin röst i valurnan. För fyra år sedan var valdeltagandet 87,5 procent och är det högsta sedan 1985 så det borde vi kunna slå med råge. Det finns alla möjligheter att kunna rösta så det finns ingen ursäkt för att avstå, på svärmors särskilda boende har de riggat upp vallokal så att alla boende lätt kan få hjälp med att rösta. De där flosklerna om att -min röst gör ingen skillnad är bara nonsen, nu om möjligt när läget är så jämt så är det viktigare än någonsin. Oavsett vilket parti du röstar på eller vad du har för ideologiska tankar så tycker jag att det är viktigt att se till helheten och inte bara fokusera på en fråga som  tyvärr har genomsyrat den här valrörelsen. Så plocka fram ditt röstkort och ta dig till vallokalen och rösta med hjärtat och din övertygelse för vi vill väl alla leva i ett land med yttrandefrihet, solidaritet och medmänsklighet.

Än finns det hopp

I går besökte vi Pukeberg i Nybro och då passade vi på att besöka Pukebergs glasbruk som har anor från 1870 talet när glasblåsmästarna C.W . Nyström och J E Lindberg från glasbruket i Kosta starta upp verksamheten. Vi kikade in i hyttan och blev positiv överraskade av vilken aktivitet det var där, glasblåsarstavarna rullades med den glödheta glasmassan för att få en fin form innan de formades och värmdes på nytt i de varma ugnarna. I Pukeberg bedrivs utbildning för glasblåsare som är en gymnasieutbildning, vi träffade en kille som hade jobbat på kontor under många år men valt att sadla om och utbilda sig till glasblåsare. Så glad man blir att se att så många ungdomar väljer att utbilda sig till detta fantastiska yrke och vi som har bott i Glasriket är så glada att att glasbruken fortsätter att låta ugnarna brinna och vi får njuta av all vackra glaspjäs.

Hundra målade ribbor

”Var glad min själ åt vad du har, nu har du hundra ribbor kvar … Giv noga akt på vad du står i morgon blir med ens igår”, om jag nu får raljerar lite över Alf Henrikssons vackra dikt med uppmaning att ta till vara på dagen och för att få en fin övergång till mina ribbor som så småningom skall bli väggar till uteduschen. Jag skrev ett inlägg för ett tag sedan då vi fått vår utedusch och som tur var fick vi hjälp med att sätta upp den av barnbarnet. Visserligen kommer vi inte att använda duschen den här sidan nyår men till nästa försommar ser jag fram emot att kunna duscha ute i guds fria natur när solen strålar från en klarblå himmel och fåglarna kvittrar från buskar och snår . Svågern och svägerskan har en så härlig utedusch vid sin sommarstuga i Varberg och det blev en inspirationskälla till att få till något liknade, så nu är det bara att ge sig ut och måla.

Svamp i skogen

Inte här på Öland iallafall, nu har vi förvisso inte speciellt mycket skog men i skogen som jag bor granne med finns ingen svamp. Det beror säkert på den uteblivna nederbörden, det räcker inte med att det kommer ett skyfall någon gång då och då det måste strila sakta under ett par dagar. Lavan som vi i dagligt tal bukar kalla vitmossa är knastertorr och krasar under fötterna när jag smyger fram med svampkorgen i högsta hugg. Vid den här tiden på året så brukar jag alltid hitta smörsopp, kantareller och Karl-Johan men i år hittar jag inga svampar överhuvudtaget inte ens någon maskäten som jag skulle kunna fota, så idag får du se bilder från tidigare år då skogen prunkade av svamp både oätliga och ätliga men jag väntar på att vi får lite regn framöver så lavan och svamparna åter får lite liv.

Från fjälltoppar till havsbris

Det är faktiskt inte så dumt med havet som kuliss, vi ha nu njutit av sensommaren på fjället där hösten knackar på dörren och blåbärsriset övergår från frodigt grönt till höstfärgad röd. Nu är vi åter hemma på paradisön och får njuta av solnedgången i väst direkt från köksfönstret. Borta bra men hemma bäst känns väl så där förlegat, det är väl iallafall omväxling av miljö som berikar och ger perspektiv på livet. Här på Öland känns det inte riktigt höst ännu även om temperaturen snabbt drar sig ner mot 6 grader på nätterna, men så fort solen tittar fram så är det åter varmt och skönt, ni vet det är väl inte för inte som Öland vann solligan i år igen, tyvärr vann vi också ”minst nederbörd” även om det kom ett riktigt åskoväder med regn förra helgen så har Öland inte fått mycket regn, gräsmattorna eller det som en gång var gräsmatta liknar med stepp och öken. Viktigt att tänka på nästa söndag då vi skall gå till valurnorna att mångfald och omväxling berikar livet.

September och kylan slår till

Då har vi kommit in i september och som man väl ändå får kalla höstmånad, temperaturen sjunker till 7 grader på morgonen och från att vi har varit vana vid 28 grader så känns det lite bistert. Det var bara att pälsa på sig, för dagen skulle erbjuda topp attack på Östfjället och det var inte utan att det biter lite i kinderna, men skam den som ger sig solen strålade mellan molnen och snart var det bara klarblå himmel. De. Så fint på fjället blåbärsriset börjar övergå  röda nyanser men för övrigt lyser marken grön och fin. Väl uppe vid Östfjällsstugan smakade det väldigt gott med kaffe solskenet.Efter en välbehövlig vila var det bara fortsätta promenaden på de tillrättalagda spångarna som tog oss hela vägen ner till startpunkten igen. Det blev en fantastisk dag på fjället.

En dag på cykel bland sten och åter sten

Vilken dag, vi planerade att hyra elcyklar och få med oss en guide ut i okänd natur på fjället. Vi hade bara ett issue och det var att det inte skulle vara något liknande Kari Traa leden i Lindvallen. Tror ni att vi lyckades? Nix men för att ta det från början så pratade vi med Björn på Fjälläventyr som till vardags leder cykelturer, paddeläventyr och hundspann vintertid med övernattningar. Men igår skulle vi upp på fjället med elcyklar och en eftermiddag med nya rutter som vi inte hade utforskat tidigare. Sagt och gjort, gasen i botten på cykeln och uppför första backen i ett lite huj, dessutom strålade solen från en klarblå himmel och inte en kotte på fjället mer än maken och jag, vår guide Björn och så våra vapendragare Grim och Lisa. När vi väl kom en bit upp på Östfjället var det dags att vika av från den breda tillrättalagda stigen och in på de smala stigarna som  formats av naturen och av vandrarnas steg genom dalar och upp på fjällen. Jag säger bara himmel och pannkaka vilket äventyr, det var det värsta jag varit med om men också det roligaste på bra länge, efter en stund glömde vi att parera för stenarna och cyklade rätt över och vi sjönk ner en bra bit över myrarna så vatten och gräs stod som kaskader runt oss. Vilket äventyr, vi var helt mörbultade när vi återlämnade cyklarna och kramade om Grim och Lisa och tackade Björn för den fantastiska rutten. Hur var det då med Kari Traa…. Tusen gånger värre.